Varför älskar vi hockey? Kanske för att den i sin natur är oförutsägbar. Det är en sport i evig förändring i en värld vi upplever som determinerad och ibland, ödesmättad. Hockeyn lever sitt eget liv. Jämfört med den konservativa fotbollen evolverar hockeyn som idrott. Det gör den till en överlevare. Hybrid-icingen är ett exempel på det.
Hybrid-icing
Tidigare fanns det två varianter av icing:
1. No-touch-icing. Det ena laget skjuter pucken från över halva plan bakom motståndarnas förlängda mållinje: Automatisk icing. Problem: Tråkigt och många avblåsningar.
2. Touch-icing. Samma scenario som ovan med skillnaden att om det anfallande laget hinner få tag i pucken fortsätter spelet. Problem: Hög skaderisk när spelarna racar efter pucken i hög fart mot sargen.
Hur löser hockeyn vad som verkar vara ett oförenligt problem då? Pest eller kolera? Jo, man hittar på ett tredje alternativ som är en blandning av 1 & 2:
3. Hybrid-icing: Samma scenario som i 1 & 2, men om domaren bedömer att det anfallande laget helt klart kommer att nå pucken först blir det ingen icing. Lägre skaderisk och roligare spel. Lagen kan dessutom fortfarande använda det taktiskt i en form av dump and chase utan alltför mycket chase. Om det är omöjligt att bedöma eller om det försvarande laget bedöms hinna först på pucken blåses spelet av. Enda eventuella nackdelen med regeln är att domare ibland dömer fel. Det gäller dock de flesta andra situationer på isen också.
Fotbollen kan lära av hockeyn
Fotbollen har något att lära av ishockeyn. För få mål? Minska målvakternas benskydd, skapa större anfallszoner genom att flytta blålinjerna närmare mitten! Var pucken över linjen? Fråga videodomaren! Går för många matcher till ett strafflotteri? Minska antalet utespelare i sudden death till 3v3!
Trots all denna matematik och dessa klara regler är ishockeyn ändå… oförutsägbar!
